Det var The Human Centipede. Den första av fyra-fem filmer. Den gick på tv på kvällen och jag bestämde mig för att titta. Helt plötsligt är jag inne i filmen, tillsammans med några från min klass, främmande människor och Olle Hedberg. Jag säger till Olle att han är ascool och så får jag en kram. Nejmen så mys. Vi åker runt i två små bilar, kommer till något ställe, ett garage? Vi stannar där, hur som helst. Vi inser att mannen som bor där är sjuk i huvudet. Han går till den tjocka granntanten som precis ska köra iväg med sin bil och sprutar in sömnmedel i hennes nacke. Ingen märker något förrän sprutan ligger på marken - vi får panik. Springer tillbaka till garaget allihopa. Vart tog han vägen?

Sedan går det en tid. Till slut förstår gubben att vi bor i hans garage och kommer dit. Han tar med någon av oss, vem det är spelar ingen större roll. Let's call him Emil. Han gör något med Emil så att han blir lite zombie, som i trans. Emil kommer för att försöka bära med oss till gubben. Det är först då jag inser att jag är i filmen Human Centipede. Han ska tamigfasen göra tusenfotingar av oss. Crazy man. Jag tänker fan inte bli ett kryp. Larv kan du va själv.

Så försvinner gubben och Emil. Med någon till som de transifierat. Så springer vi tillbaka till garaget. Sitter kvar där istället för att springa iväg. Jag verkar vara den enda som inser att det är en sjukt dum idé. Jag försöker få de andra att packa ihop sig i bilarna så vi kan ta oss därifrån, men då kommer gubben tillbaka. Igen.

Här är det lite luddigt, men jag tror att jag tar med mig någon och springer därifrån för fulla muggar. Genom en skog, lånar någons sparkcykel, ramlar, springer genom en till skog, kommer till Grönalund. Begriper att jag hamnat fel och springer tillbaka. Äntligen har jag kommit på hur jag ska väcka mina vänner från transen - jag måste slåss. Slå dem rätt i fejjan. Första gången går det inte lätt... jag missar varje gång, trots att han står helt stilla. Till slut får jag till det, blir värsta fightern. Räddar alla mina små vänner. Jag tror att det var någon mer där som hjälpte till.

Och gubben försvann.

Det var verklighetens Human Centipede-film. Tha bad dood lost. Detta gjorde i och för sig att filmen aldrig blev vad filmen skulle vara. Det fanns ingen mänsklig tusenfoting, och den enda som förstått att det var meningen var jag. Och inte fanns det någon som kunde höra mina tankar.

Fett värdelöst. Men lite spänning i vardagen.