Nyss hemkommen från Grönalund och Hoffmaestro. Jag vet att jag inte varit på några konserter alls, typ (Destiny's Child i tvåan), så jag har inga erfarenheter what so ever och inte heller något att jämföra med... men Hoffmaestro var grymma. Jag och Emma stod mitt i smeten och där var det härlig stämning, alltså. Härligt värre. Även om det var sjukt trångt (jag mosades ungefär tre gånger) och varmt som sjutton så var det bra. Funkade liksom. Dessutom gör min längd det väldigt svårt för mig att se nånting, men det funkade om jag stod på tå. Fast jag fick kramp efter ett tag...

Nu är jag hes. Det var värre för nån timma sen. Jag lät som en fyllekärring, tydligen. Tänk er en Berit. Det är roligt att vara hes.


Nu kan det vara så att ni kanske inte ser det riktigt, men Hoffmaestro STÅR faktiskt där framme. Promise. Och det var den enda lyckade bilden jag tog.


Om inte den här kanske räknas som lyckad? Där ser man ju faktiskt lite gubbar. Jag älskade förresten Jerry Hoffmaestro. Så jäkla skön snubbe.