För ett par dagar sen hade jag världens märkligaste dröm.

Jag och några från klassen (eller vilka det nu var) startade krig mot tyskarna.

... ?

Vi tyckte att det vore roligt att skoja lite med dem, så vi sprang genom skogen (som var pulkabacken vid allmänna badet) ner till deras lilla borg och började skjuta på dem. Sen märkte vi att "Fan. De blev arga. Vi som bara villa skoja lite. Helskotta. He he... he." Snabbt som blixten springer vi tillbaka till våra små bilar som står uppe på Fagerstrand (min gata) för att ha en chans att hinna ifrån dem när de springer emot oss med sina vapen. Vissa strök med, oturligt nog. De var för långsamma. Tydligen så var jag snabb som vinden i den här drömmen.

Jag och fyra till åkte iväg i den lilla bilen. Resten har jag ingen aning om vart dom tog vägen. Upp i himlen, kanske. Sen åker jag framåt i tiden. När vi har blivit gamla och grå och sitter vid en ful parkbänk nånstans. Tänker tillbaka på det där kriget, och hur nöjda vi är med att vi lyckats hålla tyst om att det var vårt fel. Att det var vi som startat det bara för att skoja litegrann. För att vi hade tråkigt, typ. En hemlighet vi skulle bära med oss i graven.

Fullt normalt.

Jag är fascinerad av gurkor. Hur ända in i rumpan kan de hålla ihop? Om jag vore uppbyggd av 96% vatten skulle jag inte vara särskilt uppbyggd. Mer... nerbyggd. En pöl. Plask!

De är ändå väldigt hårda av sig. Det är bara i mitten som det är sådär... mjukt och blött. Eller vått, om man så vill. Jag förstår mig helt enkelt inte på dom. De är dumma. Ungefär som elefanter som inte kan hoppa. Som Libyens flagga som är helgrön, fåglar, vakuum, eller hur man kan tycka att vår snyggran Jörgen är en fulgran (Ja, jag har döpt den till Jörgen. Tjugondedag Knut blir det begravning). Skitdumt.


Så, alltså. Det där att gurkor bara består av en himla massa vatten är fel. Det är bara ljug. Pilutta er!
<-- konstiga saker


(att Libyens flagga är helgrön skrev jag bara för att visa att jag är lite allmänbildad, om än väldigt väldigt lite)

Jag tycker att det finns så många husdjur som är totalt, väldigt, otroligt onödiga att ha.

1. Fiskar - De simmar bara runt, runt, runt. Parar sig lite... vilket kanske är det mest intressanta som händer i ett akvarium. Fiskmaten luktar illa. Man kan inte mysa med fiskar. Då dör dom p.g.a. torrhet. Om man inte själv hoppar i akvariet, vill säga. (Detta är alltså anledningar till varför jag har ett akvarium på Internet. De behöver inget kel, fiskmaten är inte på riktigt, och varje gång de parar sig så blir det fina små hjärtan.)
2. Ödlor - Långsamma, fula, konstiga. Tråkiga, torra, skrynkliga. Mer behövs inte sägas.
3. Ormar - Här tycker jag att jag inte behöver kommentera över huvud taget, egentligen. Ormar LIKSOM. Woot the fuuk? Äckligt.
4. Sköldpadda - Långsamma, fula, konstiga. Tråkiga, våta, hårda. Möhö. Det enda intressanta med dom är att de slår varandra när de parar sig. Och att det är fyndigt att döpa dom till Kjell.
5. Spindel - Blä.
6. Fågel - Låter, luktar konstigt, fjädrar ner. Dryga typer som alltid begär ett kex. De kan flyga. Skita ner en. Ungefär som duvor. Allmänt läskiga, helt enkelt.
7. Grodor - Värsta djuret som någonsin skapats på jorden. Det äckligaste jag vet. Hatar dom (juste, HATAR!), hoppas dom dör, men vågar inte trampa på dom själv. Tänk er en groda mellan tårna. Inte mysigt.
7. Hoppande böna - En liten sak som ligger i en burk. Låter roligt när de hoppar. Man ska tydligen ge dom vetegroddar, har jag hört. Så, ni förstår nog onödigheten med det hela.


Nejmen OJ, blev det två sjuor nu? Irriterande va? Vavavavava?

Och nu gott folk, har Sofia kommit på en ny veckans fråga. Se nästa inlägg! :D

Minns ni inlägget "Jag undrar..."? Skrevs för någon dag sen? Om ni inte gör det har ni minne som en guldfisk (Som tydligen ska ha ett minne på 10s, vilket gör att den kan bo i en så liten skål... den tror att den kommer till nya ställen hela tiden. Jag tror inte på det. Hur har de kunnat mäta längden på en fisks minne? Det är ju bara knäppt.)

I alla fall. I det inlägget frågade jag "Om man vrider på huvudet så näsan pekar (i princip) bakåt, pekar då näsan framåt eller bakåt? (Med tanke på att man brukar säga "vart man än vänder sig så pekar näsan alltid rakt fram")... "

Fisken gav kommentaren:
"Det är som i det gamla tyska ordspråket "Hur man än vänder har man skinkan bak!"

Om det nu är på det viset, så har jag fått svaret på min fråga. Tack så mycket!


(TILL FISK: Anledningen till att jag inte reagerade på det när du sa det i skolan, var för att jag inte kopplade. Jag var inte helt hundra. Inte alla hästar hemma (I STALLET OM NI SÅ VILL!). Hissen gick inte ända (rumpan) upp. Whatever. (som för övrigt är ett fult och irriterande ord).)

Jag har tänkt på en sak. GÅR det verkligen snabbare om man tar två steg i taget när man går i trappor?

Jag kom och tänka på det när jag gick till bussen imorse (i förmiddags). Jag fick lite bråttom, så jag bestämde mig för att ta två steg i taget för att komma snabbare upp för trappan. Men... skulle det inte gått ungefär lika snabbt att ta två skitsnabba, korta steg, istället för att ta detta groteskt stora steg som tar groteskt mycket längre tid?

Jag undrar, jag... 
 
Jag får väl börja ta tid, helt enkelt.

Dessutom så blir man mer andfådd om man tar två steg i taget.
Fast det kanske bara är jag. Jag och min kassa kondis.

Att det (kanske) tar längre tid att ta två steg i taget kan också bero på min korta ben. Det försvårar ju hela grejen. Måste ta ett dubbelt så stort kliv som andra, vilket tar längre tid.

Jag undrar, jag... fortfarande.

... Man säger ju att "vart man än vänder sig så pekar näsan alltid rakt fram", visst?

Hur blir det... om man står med rumpan åt söder och näsan åt norr. Sedan vrider man bara på huvudet så att det pekar åt söder istället. Pekar näsan framåt eller bakåt då?


UPDATE:
Okej, näsan kanske inte riktigt kan peka åt samma håll som rumpan (som en viss "bs" påpekat)... om man inte är lika vig som jag.

Men om man så vill, kan man istället tänka sig att fötterna pekar åt norr och näsan åt söder. Inte lika omöjligt, minsann (Y)

UPDATE 2:
"Halvfullt" säger att man annars bara kan böja sig fram och kika ut med näsan mellan bena, så är problemet löst även för de oviga människorna. Och... visst kan man göra så... om man är... ovig...

(:D)

Hemligheten är att använda så många sinnen du kan.

1. Syn - Scanna in pluggpapprena i hjärnan. Sägs vara väldigt effektivt. En av de vanligaste studieteknikerna.

2. Hörsel - Läs papprena högt för dig själv som om du vore ett mongo. Sjung gärna fram orden, då en sång sätter sig bättre i huvudet. När du kommer fram till de viktigare partierna i texten, skrik så högt du kan. Då slinker det lättare in.

3. Känsel - Tafsa på dina pluggpapper. Fokusera på de viktigare delarna. Känn hur det känns när du tar på orden. Kom ihåg känslan och ta fram den igen vid provskrivning.

4. Smak - Genom att äta upp papprena blir allting mycket enklare. Ju färre papper att plugga på, desto mindre stress känner du. Mindre stress gör det lättare att koncentrera sig och därmed även att komma ihåg det lilla du pluggar in.

5. Lukt - För varje viktigt ord du läser, finner du något att lukta på. Lukten av detta något är det enda du behöver lägga på minnet för att komma ihåg det viktiga ordet i fråga (det sägs att lukter är ett av de enklaste sätten att komma ihåg saker på). Bär med dig alla saker du luktat på till provet. Under provets gång tar du upp en sak i taget, luktar på den och kommer ihåg vad du ska. Du är räddad.

Är det sant att en ankas kvack inte ekar? Isåfall... varför i helvete inte?

Är fåglar levande kompasser?

Vakuum. Hur kan någonting vara ingenting?

Sladden till hörlurar. Hur kan det uppstå knutar på 10 s, om man bara virar upp den på iPoden?

Hur stavas "orange" i plural? Alltså "Byxorna är orangeaeaeaeaa"?

Man säger "Det är SofiaSSSS bok", om man istället heter Doris, skriver man ingenting extra på slutet då? Inte ens en fågelskit?

Hur kommer det sig att jag helt plötsligt fick så himla många fler besökare? (:D:D:D)

Finns inte ordet "lagom" på något annat språk än svenska?

Hur fasen föder sniglar barn? Lägger de ägg? Hur byggs deras lilla hus upp och av vad?

Hur ser ett kinesiskt tangentbord ut?

Vet ni vad jag märkte nyss?
Jag tittade på bilderna från mina plutte-tider och såg... att jag inte hade någon leverfläck på högra kinden när jag var 3 år. Och jag måste säga att jag alltid har undrat om jag haft den hela mitt snart-sjuttonåriga-liv, men NEJ. Det är först på mitt fyra-års-foto som den börjar dyka upp. En liiiten, liten brun prick.

Vilket för mig vidare till en annan sak...
När slutar leverfläckar att växa?
Har man nååågon leverfläck över huvud taget när man föds?
Kan man ha ljusa leverfläckar istället för mörka?
Fortsätter det att dyka upp leverfläckar tills man dör?
Och isåfall, är det möjligt att bli helt täckt av leverfläckar? (haha, det skulle jag vilja se)


Någon som har svar på mina frågor?
- KOMMENTERA.

Någon som inte har svar på mina frågor?
- KOMMENTERA.


Sofias leverfläck om 20 år?



..... Sofias ansikte om 90 år?

Jag funderar på... hur världen skulle ha varit utan mig? Skulle någonting vara annorlunda? Finns det någonting som jag har gjort, som lämnat ett avtryck någonstans i världen? Någonting som lett till något stort... eller bara något litet? Har jag gjort någon skillnad... ?

Fjärilseffekten. Någonting litet blir till nåt jävligt stort som förändrar hela alltet. Skulle det bli så? En liten Sofia borta, och någon människa långt bort dör. Eller någon förändras fullkomligt.

Det är intressant, tycker jag. Att tänka på det viset. För det är då man börjar fundera på att alla småsaker man gör varje dag, faktiskt kan betyda någonting värdefullt. Ett leende mot en främling, en kommentar, en spark på en sten. Har en av mina handlingar tillslut räddat någons liv?

Alla människor i världen spelar roll. Alla har gjort någonting som påverkat andra och fortsatt så. Avtryck lämnas varje sekund, varje minut, varje dag.

Men fortfarande, undrar jag... vilka är mina avtryck?

"Elefanter är det enda djuret på jorden som inte kan hoppa."

Stackars elefant, säger jag då. Jag undrar om det är för att elefanten är för tung? Eller har den bara väldigt dålig koordinationsförmåga, så att den inte kan böja alla sina fyra knän samtidigt och sedan trampa ifrån, och alltså bara ramlar ihop i en liten hög när den försöker sig på ett hopp?
Eller är det möjligtvis så att det faktiskt har funnits hoppande elefanter? En gång i tiden för länge, länge sedan... Det måste ha skett en förjävlig olycka som fick elefanterna att ge upp hoppandet helt och hållet. De har ju till och med lyckats övertala hela mänskligheten att de är hopplösa (hehe). Men jag lovar att de träffas ibland, och har små hoppkalas... i smyg. Hemliga-hoppande-elefanter-sällskapet. Det är därför det blir jordbävningar ibland. Då är det elefanterna som vart i farten igen. 




...... ..  .. . .. ..... ..

Men nu undrar jag: Hur fasen hoppar en mask?
Jag måste säga att jag har minsann aldrig sett en hoppande daggmask förut. Den som då har kunnat dra slutsatsen att en mask kan hoppa, måste såklart sett det med egna ögon.... Jag vill att den personen hör av sig till mig snarast. Helst med bevis i form av video. Skriv en kommentar bara. Tack på förhand!



Här är i alla fall min bild av en hoppande mask.
(det är alltså inte en darrande mask, utan strecken är faktiskt fartsträck... den studsar framåt i full fart, liksom..)

När jag tog bussen imorse (i förmiddags) till skolan, så hamnade jag på en såndär rolig buss. Ni vet... en såndär spejsad, lång buss med gardiner och mysig stämning :D? I alla fall så fanns det bilbälten på varenda stol... så jag blev ju tvungen att knäppa fast mig... för jag har aldrig haft bilbälte på en buss förut.

Det blev en ny upplevelse. Det var lite spännande (HAHAHA, spännande, fastspänd .. eh, ja), lite mystiskt sådär... på ett pirrigt sätt. Det var kul. Tills vi kom fram och jag inte fick loss det jävla bältet. Då fick jag lite panik. Jag satt så gömd där bakom stolarna, så om jag inte kommit loss, hade jag fått sitta kvar där hela dagen och så kör han iväg till garaget och parkerar den där över natten. Jahapp. Då sitter jag där. Helt hjälplös (dessutom hopplös med tanke på att jag inte kan röra mig och därmed inte heller hoppa). Det skulle sluta med att jag bodde på den jävla bussen. "Hej, vart bor du nånstans" "Linje 541, sätet näst längst bak". Inte trevligt.
Bilbälte! (Y)

Jag är livrädd för varma saker. Varma ugnar, spisar, stekpannor, strykjärn, kokande vatten. Burrr. Det finns mycket att vara rädd för där, förstår ni. Tänk... om man står och kokar vatten och blir akut skittörstig och bara dricker det första man ser. Poff. Dödelidöd.
Eller om man står och stryker tvätt och tänker "Jamen JA! Jag kan stryka bort mina rynkor istället för att använda dyra krämer, HURRA!". Poff. DÖD.
Eller om man sitter vid en brasa och får för sig att "Nejmen gud så gott det vore med lite aska, bäst att plocka innan det svalnar" och så sticker man in handen och så vips! så brinner hela jag och POFF. Död.

Ni ser att riskerna är oändliga. Aldrig någonsin att jag tänker utsätta mig för sånt frivilligt. För om man har den minsta gnuttan otur så vips! så står man där och knackar på pärleporten och säger  "Hej, jag heter Sofia och jag dog när jag kokade vatten, har ni en sån avdelning här? Nähä, jaha, ajaj, jag får väl sitta bland de okategoriserade dödmänniskorna därborta." Där man då finner Lasse som dog när han piskade mattor för att han nös så kraftigt p.g.a. allt damm, fick en hejdundrande whiplash och bröt nacken. Där finns också katten Missan som somnade inne på kattoaletten och dog av att ha andats in alla kissångor. Och tillsist 47-årige Kalle som blev så arg när han dog på World of Warcraft att han under sitt raseriutbrott kastade iväg sitt tangentbord, som sedan landade på hans studsmatta, flög tillbaka och rätt i huvet på honom. Poff. Dödelidöd. Och där skulle då mitt sällskap för resten av evigheten finnas. Hallelujah.

Förstår ni? Onödigt att ta risken.

"Livet ska vara som för en fjäril en sommardag." - Ur "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö".

Jaha. Säger vem? Visst vore det grymt härligt om det var på det sättet, men kan man säga att det ska vara så? Kan man det? Att livet ska vara enkelt, att det ska vara härligt och utan problem. Jag tror inte att ett sånt liv är möjligt. Kalla mig pessimist, men något så stort som livet kan fanimej inte vara perfekt. Det må ha sina glada, ljusa stunder, men det vänder så småningom. Allting vänder. Om vinden aldrig vände, skulle man aldrig få se flaggans båda sidor. Man sitter fast som en snobbig jävla neanderthalare och glor. För det är det enda man ser. Ingenting blir helt om man aldrig ser den andra sidan. Förstår ni? Lycka är bara hälften av en människa. Det blir omöjligt att leva utan den andra, den där hemska, illaluktande oturen, olyckan. Så, som sagt, allting bara måste vända. Och det när man som minst anar det. Det är då trollsländan kommer. Och den jävla fjärilen är död.



EDIT: När jag läser det här i efterhand så låter min liknelse väldigt konstig. Men jag orkar inte bry mig... gör ni?

... hur sjuttsingen kan den komma ut i fina ränder? När allt bara är en smet som ligger ihopmosad i en tub? Eller är det inte så? Det kanske är små tunna fack inuti, där de olika färgerna ligger fint uppdelade. Fast det verkar väl ändå konstigt? Varför skulle man lägga pengar på att tillverka tandkrämstuber med fack... bara för att tandkrämen ska vara fin när den kommer ut? Det låter ju väldigt dumt. Dessutom så kan man klämma ihop tuben hur mycket som helst... och inte känner man något plastveck. Det måste vara någonting annat....

Men vad? Jag har ärligt talat funderat på det här... Jag har märkt att ränderna inte finns kvar i slutet, när tandkrämen nästan är slut... då är allting ihopmosat. Vad skulle det kunna bero på, isåfall?

...när man inte kan få svaret på en sketen fråga: VARFÖR I HELVETE HICKAR MAN? Har funderat på det lääänge nu, men inte kommit på någonting. Finns det någon på denna jord som vet det? Tydligen inte, enligt wikipedia. Där står det:



Vad är det för skit? Om inte ens übersmarta forskare vet svaret på min lilla fråga, vem gör det då? Irriterande så in i bängen.

För ett tag sedan läste jag boken "Innan jag dör", som handlar om en 15-årig flicka som har leukemi. Huvudpersonens lillebror frågade "När du dör, kommer jag fortfarande att vara en bror då?". Hennes svar blev "Ja, självklart... du kommer alltid att vara min bror."

Dett har fått mig att fundera lite. Är det verkligen så? Om någon föder trillingar, men en utav dem dör. Blir de två som finns kvar tvillingar helt plötsligt? Eller är de fortfarande trillingar?

Jag skulle säga att de fortfarande är trillingar. Även om en av bröderna dör, så har det fortfarande någon gång funnits en tredje. Även om en utav dem försvinner, så kommer den brodern alltid att vara en del av de andra. De delar liksom DNA, det går inte att förneka. Dessutom så finns brodern också kvar i minnet hos de närstående. Bara för att själva kroppen av en person inte finns kvar, gills den personen inte då? Ska man helt plötsligt bara glömma bort honom, låtsas som om han aldrig funnits? Nej...

Visserligen kan det bli lite konstigt om frågan "Hur många syskon har du?" kommer upp. Då kan man inte säga "Jag har två stycken", när bara en är i livet. Då måste man tillägga "Fast en har gått bort". Även om brodern finns kvar inom en själv, så har andra människor varken sett eller hört talas om honom förut, så för dem så finns han inte.

Fast det är ändå väldigt klurigt. Ni kanske inte heller förstår vad jag menar, tror att allting blev lite luddigt. Men huvudsaken är: Jag tycker att en trilling alltid är en trilling, en bror är alltid en bror, en syster är alltid en syster. Det spelar ingen roll om någon av dem dör.

Jag upplevde något väldigt mystiskt förut, se inlägg "Egendomligt... mycket". Det snöade utan moln. Men! Dagen efter fick jag höra på Rix fm att Titti varit med om samma sak. Därför kan man utesluta tankarna kring Sofia-förvirring. De hade ringt upp någon metreolog som kom med svaret "Det beror på luftfuktigheten". Fukten i luften frös för att det var så kallt. Är inte det lite coolt, så säg?