NOVELL: På min burk står det glädje
På min burk står det glädje
Och så var vuxenlivet ett faktum. Packandet har börjat. Rensning av lådor fulla med nostalgiska prylar, kläder, böcker. Hela mitt liv ska få plats i några papplådor. I min hand håller jag en liten keramikburk. Den väger tungt. Försiktigt rullar jag in den i tidningspapper och lägger den bland mina sängkläder. Nästa pryl åker fram, och så fortsätter det.
Det är som att se livet passera revy. Man får en snabb överblick av vad ens liv egentligen har handlat om. Många minnen dyker upp i huvudet och jag inser hur mycket jag upplevt. Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns, lyder ordspråket. Och visst är det sant.
Året jag minns mest – Tjugohundrasex. Läs det i siffror och förstå vad jag menar. Ett mycket händelserikt år, förändringarnas år. Det var dags att ta ännu ett kliv ut i vuxenlivet – gymnasiet. En välbehövlig nystart var det, som jag kommer ihåg det. Jag behövde förändringen, krävde den. Allt för länge hade jag smugit omkring i korridorerna, försiktigt och försökt att smälta in. Jag var en av de där kameleonterna, den som anpassade sig efter sin omgivning, jämt och ständigt. Jag var en sån, en sån som jag tycker synd om idag. Jag skrattade när andra skrattade, pratade när jag tilltalades och lärde mig att vara tyst vid rätt tillfällen. Grät gjorde jag aldrig. Jag skulle inte ses som svag i andras ögon, för jag ville vara stark. Ett totalt misslyckande, alltså.
Så kom gymnasiet – det som alla väntat på, och jag hade bestämt mig. Inget mer svansande efter andra, ingen mer anpassning, ingenting mot min vilja. Jag blev mig själv. Blev den jag alltid velat vara. Och det var din förtjänst, Du gjorde allt. Din överdrivna glädje, din hopplösa humor, din coola attityd. Du var så självsäker, så egen. Sån ville jag vara, någon att se upp till. Vi var bästa vänner, varje dag i tre år. Tre år fyllda av skratt gjorde mig lika livfull som du. Jag skämtade, skrattade, var spontan. Jag var glad. Minnesburken började fyllas igen. Härliga minnen ska man ta vara på, lägga på en säker plats. Hjärtat räcker inte alltid till.
Så kom torsdagen – den som jag aldrig väntat, och du hade bestämt dig. Jag var inte tillräckligt bra för dig, inte en riktig bästa vän. Jag hatar dig för den du är. De orden använde du. Det tog hårt på mig. Att se ditt ansikte varje dag blev hemskt. Det var likgiltigt. Du brydde dig inte. Hade jag betytt så lite för dig? Jag återgick till mitt liv som kameleont. Ett liv som jag inte förtjänade, för jag var bättre än så. Jag var bättre än du visste, än vad någon visste. För jag tillät er aldrig att få reda på det. Jag förlitade mig på mig själv, ville inte blanda in andra. Men det ville du. Du lyckades vända alla andra emot mig, få mig att framstå som den ensamma boven. Det var svårt. Svårt att förstå hur någon som du kunde göra något sådant. Jag trodde att du var stark. Det var ett patetiskt försök till att behålla din stolthet. Ett totalt misslyckande, alltså.
Jag var sorgsen, livet var en höst. Ingenting var som det skulle. Locket på burken stängdes och jag vägrade att lossa på det. Ville inte att minnena skulle välla över mig, förstöra mig mer än du redan gjort.
Det tog tid för mig att inse att det inte var mitt fel, men den dagen kom. Det var en torsdag. Så fylld av smärta som en dag kan vara, är den likvärt fylld med lycka. Rättvisan kommer så småningom.
Rättvisan nådde även mig. Att få börja lägga allting bakom mig är den största befrielsen jag mött. Varje dag gick inte ut på oro, ångest, saknad. För mig fanns där inget kvar att sakna, inget som var värt mina tårar. Du var inte värd det. Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta. Struntprat. Jag glömmer aldrig, men förlåta dig kommer jag att göra. En vacker dag. Dagen jag blir fri.
För att nå målet, för att själv godkänna mitt frigivande, sökte jag tröst hos glädjen. Jag jagade glada minnen. Nya som kunde täcka de gamla. Till slut hamnar de längst ner. Botten. I minnesburken. Du ligger begravd i en keramikburk.
Det tar tid att reparera ett brustet hjärta, ett brustet självförtroende. Ge mig tid och jag kommer att utnyttja den till fullo. Tiden läker såren som du skapade. Och nu är det jag som förlåter dig.
Nu är jag vuxen. Jag har kommit ut ur puppan, äntligen blivit en fri, färdig fjäril. En vacker en. Dags att packa ner barndomen, hitta min egen plats på jorden. Min egna, min fria plats. Platsen där du inte satt dina spår. Det här är mitt livs andra chans till nystart.
Det är nu för framtiden jag packar. En ljus, en lycklig framtid. Jag behöver ingen papplåda, en liten keramikburk räcker för mig. Den är bara halvfull. Tung är den också, burken. Lycka, sorg, skratt, tårar. Tänk så mycket som får plats. Och än är det inte slut. Livet har mycket kvar att ge. Men jag har bestämt mig. Ingen mer smärta. Min framtid ska vara som en livslång vårdag. På min burk står det glädje.
Förstummad Vad kan jag säga? Jag behöver egentligen inte säga något. Du skriver som alltid grymt bra. Då som nu. Men det vet du redan att jag tycker. Jag känner igen mig stort i högstadiedelen. Och med gymnasiet kom även för mig en förändring, men jag gick inte på samma nit som du råkat ut för..
Personligt är alltid personligt - det kan vara kallt och absolut naket utan försvar, men det är äkta och går in. Och det älskar jag.
Cool som en gurka tycker jag borde införas! Nästan starta fb-grupp på det..
Visst är det läbbigt.. Fatta om man var ute och raggade och så såg en tjej rätt vuxen ut och så dagen efter: "Jag är 14!" GAH. Men det skulle knappast hända mig. Går jag av nå'n anledning på krogen så är det för att parta med kompisar liksom, inte för att ragga.. Men jag föredrar ju hemmafester i allmänhet så ;P
Ingen orsak :) Och ja, just det. Blev lite förvirrande i början där när du sa att den skrevs i ettan på gymnasiet och historien började med att du packade inför gymnasiet. Aber jetzt verstehe ich! (Y)
Ja, det är svårt hur mycket av sig själv man ska lämna ut. Men nu har du lagt upp den och det gillar vi mycket! :)
Haha.. nahepp, där fick jag mig en hårtork som hette duga ('kttsch'<- trumslag efter dåligt skämt). Jag hör vad du säger och tar det till mig som konstruktiv kritik. Grönt vetifan dock, även om det är mni favvofärg nr.1. Men det är det jag menar! Det är så jäfla svårt att veta hur man vill ha det! Egentligen skulle man gå till en salong, blunda och peka. Alternativt säga till frisören "Gör som du tror blir bra, så!"
Ja, det var garanterat din längsta comment hittills :)
Starkt att publicera. Det är lite läskigt
Fint skrivet... Jag undrar bara vad som kan få en "bästa vän" att använda de där orden. Vad i helvete, liksom?
