Ni vet väl vad ett blogginlägg betyder? - MINDRE PLUGG! Jag är helt enkelt överlycklig. Jag är halvt klar med min uppvärmning till idrotten och jag och Malin har i princip gjort klart vårt historiaarbete. Som tidigare sagt så ska jag sluta vara ute i sista stund med mina skolarbeten, men den här gången fick vara ett undantag. Historian har vi hållt på med i två veckor, men på varje lektion har vi istället spelat Achtung die Kurve, väldigt illa. Så nu satt vi här, med allt kvar, två dagar innan det är inlämning - jippi. Men idag tog vi tag i saken. Vid sextiden, efter att Malin tränat två pass (hon tränar på tok för mycket den unga damen...) så går jag hem till henne. Då jag aldrig varit hemma hos henne förut hade jag ingen aning om vilken väg jag skulle gå, även fast Malin gjorde några försök till att förklara. Men lyckades hon? Nej, såklart inte. Jag är för trög för sånt. Det slutade med att hon fick möta mig vid Gula Krogen.
Efter två timmar har vi fortfarande inte kommit någon vart, sorgligt nog. När båda börjar bli lite dåsiga börjar det rulla på - alltså alldeles för sent. Men vi gör vårt bästa och vi får fram två sidor med information om Digerdöden. Väldigt duktigt av oss. När klockan är halv 12 blir det dags för mig att dra mig hemåt, och jag måste säga att jag är sjukt rädd för att gå ensam på kvällar.

Så snäll som hon är erbjuder sig Malin att gå en liten bit med mig. Den lilla biten var dock inte så lång som jag hoppats. Hon väljer att stanna precis innan en lång, mörk, livsfarlig trappa - den jäveln. Trots mina försök att dra henne med mig en liten bit till, slutar det med att jag får gå själv. Hon har i alla fall hjärta nog att ringa upp mig och se så att jag inte blir anfallen på vägen - tack så mycket... 
Jag lyckas klara mig nerför trappan utan att bryta ihop. Efter det kommer en lååång väg förbi pulkabacken, som är skitläskig. Med Malins röst i örat vänder jag mig om stup i kvarten för att se så att ingen dåre följer efter, samtidigt som jag måste titta framåt för att inte snubbla på något. När jag kommer närmre pulkabacken vågar jag inte gå längre. Jag samlar mina sista krafter och rusar uppför hela backen tills jag ser min grannes hus. Då kan jag lugna ner mig en gnutta. Under mitt lilla maraton satt Malin hemma på sin sketna lilla pall och gottade sig i min rädsla. Inte för att hon sa det, men jag lovar att hon kände så inombords... 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska kolla på film och sova länge imorn (vilket inte är bra eftersom att det är måndag) eller om jag ska vara duktig och gå och lägga mig. Vilket dilemma...