Jag och min fräsiga fränd Lisa skrev det här manuset till en film i sjuan eller åttan. Så. Jäkla. Bäst.


Roller
Jesper A: Ragnar - dvärg och lärare
Adam: Lennart - har låtsasflickvännen Marianne
Sofia N: Ingrid - närminnesförlust
Lisa N: Berit - närminnesförlust
Nathalie: Linn - fjortis
Jesper F: Egon - Spasmer och pluggis

Manus
en bild på särklassen

Ragnar fiser

Linn: Asså fy faan! (hon går ut ur rummet)
Ragnar: Japp, då fortsätter vi lektionen (generad)

Ragnar försöker nå upp till tavlan men han når inte

Ragnar: Jag kan om jag vill! Hm... kan någon hjälpa till?
Lennart: Jag kan!

Lennart går fram till tavlan och hjälper Ragnar medan Berit och Ingrid börjar bråka.

Ingrid: GE MIG MITT SUDD!!
Berit: Jag har det inte!
Ingrid: Nähe... (kollar i fickan)

Ingrid glömmer bort vad hon har pratat om och hon upptäcker igen att hon inte har sitt sudd.

Ingrid: GE MIG MITT SUDD!!
Berit: Jag lämnade ju tillbaka det!

Lennart ser bråket och reagerar, han pratar med "Marianne"

Lennart: Du Marianne, håll i Ragnar medan jag går bort och hjälper dem.

Lennart släpper Ragnar och han faller ner på golvet.

Ingrid: Jahapp... men vem har suddet då?
Berit: Det vet väl inte jag!

Berit tänker... 

Berit: Du kanske har det!
Ingrid: Vadå för något?
Berit: Jag vet inte
Ingrid: Nähe, struntsamma

När Ragnar har fallit på golvet så ingriper Egon

Egon: Åhnej, magistern! Hur gick det!?

När Egon ska hjälpa Ragnar upp spasmar han till och tappar honom flera gånger på rad

Linn kommer tillbaka in

Linn: Asså, den här klassen är ju helt sjuk! Varför ska jag ens gå i den här särklassen?

Linn sätter sig på sin stol och sätter på iPoden på högsta volym samtidigt som hon tuggar tuggummi och tar fram spegeln och sätter på läppglans.

Ragnar: ... om man adderar 78,90 med 149,1765 och dividerar med 14,72 och subtraherar 3,0985 och multiplicerar det med 14, hur mycket får man då?

Alla ser ut som frågetecken förutom Egon

Egon: JAG VET, JAG VET!!
Ragnar: Okej, vad blir det då?
Berit: Nä, nu tycker jag att den här lektionen börjar bli lite tråkig.

Musiken börjar "Rock you". Alla utom Linn ställer sig upp på stolar och bord och börjar sjunga och dansa. Linn tittar snett på de andra. Efter ett tag tystnar musiken och en ny låt börjar. Linn stället sig glatt upp och börjar sjunga "Do you wanna be my fjortisboy". Sen upptäcker hon att alla andra sitter och kollar på henne och hon tystnar snabbt. Lektionen fortsätter som vanligt. 

Egon: Det blir 173.54158423913043
Ragnar: Ööh... Lennart, vad tror du?
Lennart: Ööh... vad säger du om den saken Marianne?
Linn: Asså, jag fattar inte riktigt, vem är den där Marianne egentligen?
Alla andra samtidigt: Åååhhh!
Lennart: Det är ju min flickvän! Hur kan ni inte veta vem Marianne är !?!?
Alla: Hahahahahhahha!
Berit: Vad garvar vi åt?
Ingrid: Jag vet inte... jag tror det var någonting om Billys pizza.
Berit: Okej.
Berit och Ingrid: Hahahhahhahahahhahahah!!!! (när alla andra har tystnat)

Alla tittar snett på dem

Linn: Men seriöst, jävla töntaaaaar!
Egon: Bara för att du inte har någon humor!

Egon får spasm i armen och lyckas slå till "Marianne" som sitter bredvid

Lennart: DU SLOG MARIANNE!
Egon: Det finns ju ingen Marianne!
Lennart: Jo, det finns det visst!

Egon och Lennart börjar skrika på varandra. 

Egon: BITCH FIGHT!

De börjar bråka och Berit och Ingrid sitter och asgarvar

Linn: Men vänta lite!

Alla stannar upp

Lennart: Va?
Linn: Är inte det där MIN replik!?

Tyst.

Linn: BITCH FIGHT!
Linn springer också in i bråket. Berit och Ingrid garvar ännu mer.

SLUT!!!


Låtarna:

Rock you
We're gonna rock you tonight
Make you feel alright
Get your ass on the dance floor
(HOH HOH HOH)
The groove is alright
Baby, hold on tight
Get your ass on the dance floor
(HOH HOH HOH)
Get your ass on the dance floor
(HOH HOH HOH)

Do you wanna be my fjortisboy
Hej hej hej jag är bara 14 år
Kom och se på mig, kom och ta på mig
Hej hej hej jag är bara 14 år
Kom och titta på mig, kom och ta på mig
För jag vill ju bara va din tjej
Du får ta på mig om du ber mig snällt
För jag vill ju bara va med dig
Do you wanna be my fjortisboy?

Vår tolkning av Majakovskijs dikt "Ett moln i byxor". En fiiin fin filmatisering.

(skruva upp ljudet!)



Hm. Satte det här inlägget i kategorin "Lite författarfasoner". Hör det verkligen hemma där?

Det vita bordet är det första som fångar ögat när man kliver in i rummet. Rummet fyllt av hat, fördärv, en människa. Död människa, i delar. Som ett mänskligt pussel ligger den döda på bordet. Foten kopplad till benet, benet till höften, höften till magen. En rostig ståltråd är länken. Vid en närmare granskning ser man hur vacker den dödas hud är. Slät, ren, kritvit – nästan blå. Vid varje kroppsstump tittar köttet fram, och i mitten av det – skelettet. Det kött som borde vara lika rött som det blod som bör fylla det, är ljust rosa. Den här mördaren är ett geni – inget kladdigt blod. Var finns det någonstans?

En titt nedåt. Jag står i det. En 5 cm djup sjö av blod. Hela golvet täckt av blod. Rött, kallt, klibbigt, vedervärdigt blod. Tillsammans med den mörkt grå stenväggen, ljuset från de starka lysrören och den styckade kroppen på det vita bordet, skapar det en annorlunda stämning. Inte bara kuslig, utan mer konstnärlig. Färgerna, ljuset, motivet. Som en tavla. Den här mördaren är en konstnär.

Allt detta blod kommer inte från det ensamma liket jag har framför mig på bordet. Fler offer måste finnas. Mina ögon dras mot de stora, svarta sopsäckarna i hörnet. Det är inte sopor. De är fyllda av mänskliga kadaver. I delar. Dessa delar är inte lika släta, rena, vita som de på det vita bordet. Här krälar larver över de styckade kropparna. Igenom huvudenas håligheter, under den grånande huden. Maskar istället för blod i dess vener. Ett huvud stirrar på mig med stora, svarta ögon. En larv glider in i kanten av ögonhålan. Poff. Ögonvitan rinner sakta nerför det avhuggna huvudets kind. En kal kind. Där finns inte längre något kött, istället ser man direkt inpå skelettet. Köttet har ramlat av, fallit ner, djupare ner i säcken. Och nu kom stanken. Stanken som får en att slänga sig bakåt, hålla för näsan. Som får magen att vränga. Skynda ut, fort.

Nu har jag bestämt mig för att ge er novellen. På min burk står det glädje skrev jag i 1an på gymnasiet, för sisådär 1½ år sen, för svenska a-kursen (den gav mig btw mvg-), men det var mer för mig själv som jag skrev den. Det hjälper alltid att få ner något på papper. För den är rätt så personlig, en del av mitt liv. En mycket kort självbiografi, kan man säga. Och det är inte många som har hört den eller vet något om det, egentligen... Jag vill dock tillägga att jag har ändrat lite småsaker... det gäller inte högstadiet-gymnasiet, men det har ingen större betydelse. Nu kanske ni också kan förstå varför jag tycker om meningen "På min burk står det glädje" så mycket.

På min burk står det glädje

Och så var vuxenlivet ett faktum. Packandet har börjat. Rensning av lådor fulla med nostalgiska prylar, kläder, böcker. Hela mitt liv ska få plats i några papplådor. I min hand håller jag en liten keramikburk. Den väger tungt. Försiktigt rullar jag in den i tidningspapper och lägger den bland mina sängkläder. Nästa pryl åker fram, och så fortsätter det.

Det är som att se livet passera revy. Man får en snabb överblick av vad ens liv egentligen har handlat om. Många minnen dyker upp i huvudet och jag inser hur mycket jag upplevt. Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns, lyder ordspråket. Och visst är det sant.

Året jag minns mest – Tjugohundrasex. Läs det i siffror och förstå vad jag menar. Ett mycket händelserikt år, förändringarnas år. Det var dags att ta ännu ett kliv ut i vuxenlivet – gymnasiet. En välbehövlig nystart var det, som jag kommer ihåg det. Jag behövde förändringen, krävde den. Allt för länge hade jag smugit omkring i korridorerna, försiktigt och försökt att smälta in. Jag var en av de där kameleonterna, den som anpassade sig efter sin omgivning, jämt och ständigt. Jag var en sån, en sån som jag tycker synd om idag. Jag skrattade när andra skrattade, pratade när jag tilltalades och lärde mig att vara tyst vid rätt tillfällen. Grät gjorde jag aldrig. Jag skulle inte ses som svag i andras ögon, för jag ville vara stark. Ett totalt misslyckande, alltså.

Så kom gymnasiet – det som alla väntat på, och jag hade bestämt mig. Inget mer svansande efter andra, ingen mer anpassning, ingenting mot min vilja. Jag blev mig själv. Blev den jag alltid velat vara. Och det var din förtjänst, Du gjorde allt. Din överdrivna glädje, din hopplösa humor, din coola attityd. Du var så självsäker, så egen. Sån ville jag vara, någon att se upp till. Vi var bästa vänner, varje dag i tre år. Tre år fyllda av skratt gjorde mig lika livfull som du. Jag skämtade, skrattade, var spontan. Jag var glad. Minnesburken började fyllas igen. Härliga minnen ska man ta vara på, lägga på en säker plats. Hjärtat räcker inte alltid till.

Så kom torsdagen – den som jag aldrig väntat, och du hade bestämt dig. Jag var inte tillräckligt bra för dig, inte en riktig bästa vän. Jag hatar dig för den du är. De orden använde du. Det tog hårt på mig. Att se ditt ansikte varje dag blev hemskt. Det var likgiltigt. Du brydde dig inte. Hade jag betytt så lite för dig? Jag återgick till mitt liv som kameleont. Ett liv som jag inte förtjänade, för jag var bättre än så. Jag var bättre än du visste, än vad någon visste. För jag tillät er aldrig att få reda på det. Jag förlitade mig på mig själv, ville inte blanda in andra. Men det ville du. Du lyckades vända alla andra emot mig, få mig att framstå som den ensamma boven. Det var svårt. Svårt att förstå hur någon som du kunde göra något sådant. Jag trodde att du var stark. Det var ett patetiskt försök till att behålla din stolthet. Ett totalt misslyckande, alltså.

Jag var sorgsen, livet var en höst. Ingenting var som det skulle. Locket på burken stängdes och jag vägrade att lossa på det. Ville inte att minnena skulle välla över mig, förstöra mig mer än du redan gjort.

Det tog tid för mig att inse att det inte var mitt fel, men den dagen kom. Det var en torsdag. Så fylld av smärta som en dag kan vara, är den likvärt fylld med lycka. Rättvisan kommer så småningom.

Rättvisan nådde även mig. Att få börja lägga allting bakom mig är den största befrielsen jag mött. Varje dag gick inte ut på oro, ångest, saknad. För mig fanns där inget kvar att sakna, inget som var värt mina tårar. Du var inte värd det. Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta. Struntprat. Jag glömmer aldrig, men förlåta dig kommer jag att göra. En vacker dag. Dagen jag blir fri.

För att nå målet, för att själv godkänna mitt frigivande, sökte jag tröst hos glädjen. Jag jagade glada minnen. Nya som kunde täcka de gamla. Till slut hamnar de längst ner. Botten. I minnesburken. Du ligger begravd i en keramikburk.

Det tar tid att reparera ett brustet hjärta, ett brustet självförtroende. Ge mig tid och jag kommer att utnyttja den till fullo. Tiden läker såren som du skapade. Och nu är det jag som förlåter dig.

Nu är jag vuxen. Jag har kommit ut ur puppan, äntligen blivit en fri, färdig fjäril. En vacker en. Dags att packa ner barndomen, hitta min egen plats på jorden. Min egna, min fria plats. Platsen där du inte satt dina spår. Det här är mitt livs andra chans till nystart.

Det är nu för framtiden jag packar. En ljus, en lycklig framtid. Jag behöver ingen papplåda, en liten keramikburk räcker för mig. Den är bara halvfull. Tung är den också, burken. Lycka, sorg, skratt, tårar. Tänk så mycket som får plats. Och än är det inte slut. Livet har mycket kvar att ge. Men jag har bestämt mig. Ingen mer smärta. Min framtid ska vara som en livslång vårdag. På min burk står det glädje.

Som en boll i det blå

Jahapp. Timer på. Eller av. Inte har jag satt på den i alla fall. Så såvida jag inte har något hemligt spöke Laban som snurrar runt här, så är timern inte på. Inte alls. Helt still. Tiden är stilla. Stopp.

Som en fin, sexkantig skylt. Så fin och så röd. Som Rudolfs näsa. Bjällerklang, bjällerklang, har du en dingdong? "no". Med liten bokstav, för det bryter mot reglerna. Reglerna som hindrar oss från att skriva precis det vi vill. Inte bra. Inte bra. Så Sofia skiter i dem.

Nu blinkar det minsann oranget längst ner på le skärm. Kan man ställa in den färgen? Jag vill ha rosa. Rosa som, som, som... min bok som står i bokhyllan. JAG VILL SE PÅ FILM! Men det blir inte av. JAG MÅSTE SKRIVA SVENSKA! Men det blir inte av. Vad blir egentligen av här i världen?

Ett fjärde stycke, utan fjädrar. Utan lampor. Utan skrivbord, träplankor och stekta ägg. För det här är en text. Med bokstäver. Hur kan man lägga ägg här? Genom att sluta, förstås.

Fem myror är fler än fyra elefanter. Vem säger så? Det är inte sant. Jag kan få fyra elefanter till fler, om jag så vill. I en surrealistisk värld går allt. Allt och lite till. Surrealismen är trevlig. Dadaismen är kul. Den är så konstig. Lika konstig som att Tjejjouren låter som Tjejhoran. Och det är inte bra. Då missuppfattas alltihopa, och blir fel. Inte bra.

Har det inte gått sju minuter snart? Who knows. Spöket Laban, om han nu finns. Förstås. Som en fin liten röd bok. Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Nähä? Och vart fan ligger Kumla?

Jag tycker om brunt. Som min väska. Som hästar. Som fötter på bruna människor. Litegranna som en pinne också. Fast egentligen tycker jag nog inte om brunt. För jag tycker inte om hästar. Inte fötter heller för den delen. Är inte fotfetischist, som ni vet. Jag är ju koprofag. Nej fasen också. Bajs är ju brunt.

Nu borde jag avsluta det här. Till min kära fåtölj, här har du ett ben på pinne, med senap på.



EDIT: Stream of consciousness innebär att man bara skriver utan att tänka, skriver det som ploppar upp. Något som är typiskt för surrealismen. Det var på det här sättet jag skrev första halvan av min novell Ett fönster speglar insidan. Den fick lite finputsning bara, så var den klar för en andra plats. Jag älskar surrealism.

EDIT 2: Funderar på om detta hör hemma i Mina egna små tankar & funderingar. Det är ju trots allt något som rört sig i mitt huvud. Konstigt nog. Jo, så får det bli.

EDIT 3 (20 sept 2010): Nä. Nu hamnade den i "Lite författarfasoner" istället.

En kropp. En själ. En egen. Alla behöver sin.

Kroppen. En utsida som håller insidan på plats. Rätt plats. En av de två pusselbitar som behövs för en komplett människa.

Själen. Den andra biten. Det vackra innanför. Men som för vackra färger, måste där finnas en duk. Något som håller ihop mästerverket. Sträcker ut det. Visar dess skönhet.

En kropp. En själ. En egen. Alla vill ha. Alla behöver. För sin överlevnad.

Men det går inte alltid som det bör.




Början på bidraget till uppsatstävlingen. Vad tycks, och vill någon läsa mer?

Mamma, mamma, mamma...
Tack för att du oss amma
Utan dig skulle vi vara döda,
för mjölk är ju viktig föda.
Som tack för detta,
för att du gjorde oss mätta,
hyllar vi dig ibland,
med ett paket i band.
Därför får du i detta ta tag,
som grattis på mors dag.


(lappen satt på ett paket... alltså)

Lite bra var det väl ändå? Lite bara? Liiite? :D:D:D