Jahapp. Timer på. Eller av. Inte har jag satt på den i alla fall. Så såvida jag inte har något hemligt spöke Laban som snurrar runt här, så är timern inte på. Inte alls. Helt still. Tiden är stilla. Stopp.

Som en fin, sexkantig skylt. Så fin och så röd. Som Rudolfs näsa. Bjällerklang, bjällerklang, har du en dingdong? "no". Med liten bokstav, för det bryter mot reglerna. Reglerna som hindrar oss från att skriva precis det vi vill. Inte bra. Inte bra. Så Sofia skiter i dem.

Nu blinkar det minsann oranget längst ner på le skärm. Kan man ställa in den färgen? Jag vill ha rosa. Rosa som, som, som... min bok som står i bokhyllan. JAG VILL SE PÅ FILM! Men det blir inte av. JAG MÅSTE SKRIVA SVENSKA! Men det blir inte av. Vad blir egentligen av här i världen?

Ett fjärde stycke, utan fjädrar. Utan lampor. Utan skrivbord, träplankor och stekta ägg. För det här är en text. Med bokstäver. Hur kan man lägga ägg här? Genom att sluta, förstås.

Fem myror är fler än fyra elefanter. Vem säger så? Det är inte sant. Jag kan få fyra elefanter till fler, om jag så vill. I en surrealistisk värld går allt. Allt och lite till. Surrealismen är trevlig. Dadaismen är kul. Den är så konstig. Lika konstig som att Tjejjouren låter som Tjejhoran. Och det är inte bra. Då missuppfattas alltihopa, och blir fel. Inte bra.

Har det inte gått sju minuter snart? Who knows. Spöket Laban, om han nu finns. Förstås. Som en fin liten röd bok. Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Nähä? Och vart fan ligger Kumla?

Jag tycker om brunt. Som min väska. Som hästar. Som fötter på bruna människor. Litegranna som en pinne också. Fast egentligen tycker jag nog inte om brunt. För jag tycker inte om hästar. Inte fötter heller för den delen. Är inte fotfetischist, som ni vet. Jag är ju koprofag. Nej fasen också. Bajs är ju brunt.

Nu borde jag avsluta det här. Till min kära fåtölj, här har du ett ben på pinne, med senap på.



EDIT: Stream of consciousness innebär att man bara skriver utan att tänka, skriver det som ploppar upp. Något som är typiskt för surrealismen. Det var på det här sättet jag skrev första halvan av min novell Ett fönster speglar insidan. Den fick lite finputsning bara, så var den klar för en andra plats. Jag älskar surrealism.

EDIT 2: Funderar på om detta hör hemma i Mina egna små tankar & funderingar. Det är ju trots allt något som rört sig i mitt huvud. Konstigt nog. Jo, så får det bli.

EDIT 3 (20 sept 2010): Nä. Nu hamnade den i "Lite författarfasoner" istället.