Det vita bordet är det första som fångar ögat när man kliver in i rummet. Rummet fyllt av hat, fördärv, en människa. Död människa, i delar. Som ett mänskligt pussel ligger den döda på bordet. Foten kopplad till benet, benet till höften, höften till magen. En rostig ståltråd är länken. Vid en närmare granskning ser man hur vacker den dödas hud är. Slät, ren, kritvit – nästan blå. Vid varje kroppsstump tittar köttet fram, och i mitten av det – skelettet. Det kött som borde vara lika rött som det blod som bör fylla det, är ljust rosa. Den här mördaren är ett geni – inget kladdigt blod. Var finns det någonstans?

En titt nedåt. Jag står i det. En 5 cm djup sjö av blod. Hela golvet täckt av blod. Rött, kallt, klibbigt, vedervärdigt blod. Tillsammans med den mörkt grå stenväggen, ljuset från de starka lysrören och den styckade kroppen på det vita bordet, skapar det en annorlunda stämning. Inte bara kuslig, utan mer konstnärlig. Färgerna, ljuset, motivet. Som en tavla. Den här mördaren är en konstnär.

Allt detta blod kommer inte från det ensamma liket jag har framför mig på bordet. Fler offer måste finnas. Mina ögon dras mot de stora, svarta sopsäckarna i hörnet. Det är inte sopor. De är fyllda av mänskliga kadaver. I delar. Dessa delar är inte lika släta, rena, vita som de på det vita bordet. Här krälar larver över de styckade kropparna. Igenom huvudenas håligheter, under den grånande huden. Maskar istället för blod i dess vener. Ett huvud stirrar på mig med stora, svarta ögon. En larv glider in i kanten av ögonhålan. Poff. Ögonvitan rinner sakta nerför det avhuggna huvudets kind. En kal kind. Där finns inte längre något kött, istället ser man direkt inpå skelettet. Köttet har ramlat av, fallit ner, djupare ner i säcken. Och nu kom stanken. Stanken som får en att slänga sig bakåt, hålla för näsan. Som får magen att vränga. Skynda ut, fort.