Jag har tittat igenom lådor med gamla, gamla saker. Jag hittade en liten bok... "Sofias ABC bok". Där har jag skrivit hela alfabetet, och på varje bokstav har jag ritat något och skrivit ett litet rim. Och så hittar jag det här:


Och den här boken gjorde jag alltså när jag gick i tvåan. Bra, Sofia.


Detta kan iofs förklara varför jag gjorde som jag gjorde när jag skulle lära mig cykla när jag var typ.. fyra år. Jag och Ida tog min cykel (den var röd) och gick till en lång nedförsbacke, jag satte mig på cykeln och åkte iväg. Inga fötter på pedalerna (eller "tramporna" som jag sa) och i en hejdundrande fart. Som tur var hann jag få fötterna tillbaka innan jag kraschade. Puhh.

"Jomen det gick ju skitbra, dags för nästa backe!" och så går vi iväg till en annan nedförsbacke, som är längre och sjukt brant. Jag sätter mig på cykeln och åker iväg, utan fötterna på pedalerna. I rasande fart åker jag nerför hela backen. Jag förstår verkligen inte vad jag tänkte med. (och det är här ölen kommer in, är man alkoholpåverkad tänker man inte lika smart). Det slutade såklart i vääärldens vurpa. Volt med cykeln, skrapsår i ansiktet, på knät, på händerna och fläskläpp. Blodigt. Det kom var ur såren halva sommaren. Det var inte särskilt roligt. Det enda såret jag kommer ihåg ordentligt är det på tummen. Det var inte mysigt.

Men sån var jag när jag var liten. Asball, modig och många fläskläppar. En liten hårding. Likadant i skidbacken. Snömoln hela tiden för att jag jämt körde störtlopp rakt ner i varje backe. Jag har för mig att min skidgrupp blev döpt efter mig.. "Snömolnen". Eller så var bara alla i gruppen lika coola som jag. Jag slog faktiskt rätt många i det x antal tävlingar jag var med i... några som var flera år äldre.

Frågan är: Vad hände sen? Vart försvann denna modiga sida av dig, Sofia?



(jag kommer edita det här inlägget imorn, så blir det lite bilder... kanske.. kanske)