efterbliven och utelåst

Idag slutade jag jättetidigt. Jag var hemma redan vid kvart över ett och tänkte att "Nu, NU ska jag vara duktig och diska och städa undan kaoset och kanske till och med lite plugg på det, innan brännbollen ikväll". Så jag trallar fram till dörren, stoppar ner handen i väskan för att hämta nyckeln och... ingen nyckel.

Känns bra. Först kunde jag inte komma på var tusan den kunde vara någonstans. Sen slog det mig.

Imorse när jag skulle lämna hemmet, plingar en snubbe på som ska kontrollera att dörren är korrekt monterad (vilket den inte var för ett par veckor sedan, när jag istället blev inlåst eftersom pinnen som håller ihop dörrhandtagen var för kort och hade skjutits bort till det yttre handtaget = inre handtaget funkar inte = inlåst. Fick ringa låssmeden på morgonen som kom och släppte ut mig.)

I ALLA FALL. När han ringde på skulle jag precis springa iväg till bussen (jag springer alltid till bussen nu för tiden, taskig tidsplanering), så han sa att han kunde låsa dörren för han har en huvudnyckel med sig. Jahaaa, men så bra, tänkte jag.

Eller så var det inte det.

Anledningen till att jag aldrig glömmer nyckeln är för att jag alltid måste låsa dörren. Nu när jag inte behövde det så liksom, typ.. glömde jag den. Så jag ringde mamma:

Jag: Hej. Jag har ett supermegaproblem.
Mamma: Men igen? Herregud, vad är det nu då?
Jag: Eehh.. jag är utelåst.
Mamma: Jahaja, och hur lyckades du med det?
Jag: *blablabla, snubben hade huvudnyckel, blablabla*
Mamma: Okej, då har du två alternativ. Ett: Du ringer till snubben med huvudnyckeln och frågar om han möjligtvis kan komma och öppna, eller två: Du ringer till snubben som fixade elen i somras som fortfarande har kvar din andra extranyckel.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA *überglad*

Ringer till elsnubben, som ringer till sitt kontor, som ringer till en annan elsnubbe, som kommer med nyckeln. Och nu är jag inne. (och för er som inte vet: man känner sig extremt hjälplös när man blir utelåst och man tror att närmsta extranyckel finns i Stockholm.)


(gillar förresten att mamma INTE gav alternativ nummer tre: jag eller pappa åker med vår extranyckeln till dig, bara för att vi älskar dig så mycket)

Kommentarer
Postat av: Mutti

Ha! Jag hann först med mitt inlägg! Och du, jag älskar dig alldeles för mycket för att inte låta dig lösa problemen (nästan) på egen hand. Puss!

2011-09-14 @ 15:01:53
URL: http://muttinyberg.blogg.se/
Postat av: Mutti

Oops, kom visst tvåa trots allt...

2011-09-14 @ 15:04:52
Postat av: Mutti

Ha! Det kom jag på före dig!

2011-09-14 @ 15:08:47
URL: http://muttinyberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0